Styrelseporträtt: Bibbi Steinertz

Inför jul- och nyårshelgen publicerar vi det första porträttet i serien som handlar om medlemmarna i Operation 1325:s styrelse. Först ut är styrelsens nestor, journalisten och fredsaktivisten Bibbi Steinertz.

”Jag har alltid varit envis och busig”, säger Bibbi Steinertz, som jag har stämt möte med för en intervju. Bibbi är en engagerad kvinna som fortfarande vid 87 års ålder brinner för fredsfrågor och kvinnors rättigheter. Hon har under många år varit ledande inom organisationen Kvinnor för fred (KFF).  Vi träffas en gnistrande kall vinterdag i hennes lägenhet på Djurgården i Stockholm.

Lägenheten vi sitter i andas hennes livsverk. Böcker pryder en hel vägg, i en vrå har hon möblerat med ett litet kontorsbord som är fyllt av dokument och pappershögar, tidningar och broschyrer. Men det är klart, Bibbi har också en lång yrkeskarriär bakom sig, som journalist inom tidningsbranschen och på Sveriges Radio. Dessutom har KFF haft sitt kontor hemma hos Bibbi ända fram tills för några år sedan. Man funderar över det här med pension och dra ner på tempot, men för Bibbi har det varit tvärtom.

– Jag ser mig inte som en pensionär. Mitt engagemang för kvinnor och fred startade först i 50-årsåldern, och det kan jag aldrig pensionera mig ifrån. Men åldern tar ut sin rätt och under senare år har jag fasat ut en del arbetsuppgifter och ansvar, förklarar Bibbi.

Barndom och uppväxt

Bibbi föddes 1925 i Ystad, men flyttade redan vid tre års ålder till Malmö då hennes far dog. Här växte hon upp med mamma och två syskon.

– Mamma fick arbete som sömmerska på en fabrik och fick slita hårt för att försörja oss barn. På den tiden saknades sociala förmåner och de enda jobb som kvinnor kunde få på den tiden var på fabrik eller städjobb, berättar Bibbi. Men jag hade en trygg barndom och kommer ihåg att vi skrattade mycket. Min äldsta bror var 10 år äldre och blev som en extra pappa för mig. Jag har alltid varit envis och busig, fortsätter hon och erinrar sig en episod i första klass när hon hade skvätt bläck i klassrummet.

– Fröken blev så arg att hon slog mig. Jag hade aldrig blivit slagen tidigare. Jag protesterade genom att bara packa ihop mina saker, lämna klassrummet och gå hem. När mamma kom hem undrade hon varför jag redan var hemma och jag berättade vad som hänt. Dagen efter följde mamma med mig till skolan och pratade med min fröken om att det var fel att slå barn. Så du ser, min envishet startade tidigt, säger Bibbi och skrattar.

Efter sju år i folkskola började Bibbi arbeta vid 14 års ålder. Året var 1939 och andra världskriget hade precis brutit ut.

– Jag kommer ihåg att jag såg en löpsedel med stora svarta bokstäver, ”KRIG” stod det. Jag blev så fruktansvärt rädd att jag sprang raka vägen hem och stängde in mig på mitt rum.
Efter att ha börjat jobba som barnflicka i en lärarfamilj, fick Bibbi redan vid 16 års ålder arbete på det som då kallades Sjukkassan. Nu hade hon också träffat Pelle, som hon sällskapade med i flera år innan de gifte sig 1948. Paret fick två barn; Rikard som föddes 1950 och Marie 1955.

Många år som journalist

Bibbis journalistiska karriär började i 20-årsåldern.

– Jag fick arbete på Sydsvenska Dagbladets redaktion i Malmö och fick vara lite ”allt i allo”, berättar Bibbi. En dag klev det in en man på redaktionen som undrade om jag ville börja på Svenska Dagbladet istället. Vem som hade rekommenderat mig har jag aldrig fått veta, men jag tackade ja, och började på tidningens lokalkontor i Malmö. Någon utbildning hade jag inte; journalisthögskolan fanns inte då, men jag skrev reportage och skickade en del vidare till Stockholm, och snart klättrade jag upp till en chefsposition.

Bibbis journalistkarriär och liv gick vidare. Hon skilde sig, träffade en ny man, Per-Anders, P.A.,som arbetade som journalist på Svenska Dagbladet i Stockholm. Bibbi lämnade Malmö för att arbeta på samma tidningsredaktion. Tillsammans fick de sonen Magnus 1964 och gifte sig kort efter det. Äktenskapet varade i 10 år. 

[img_assist|nid=1340|title=|desc=Bibbi som ny journalist på Sveriges Radio 1963|link=none|align=right|width=143|height=170]

Vid 38 års ålder började Bibbi på Sveriges Radio. Här kom hon att bli kvar fram till pensioneringen 1992 och under många år var hon även fackligt aktiv. Uppdragen har sett olika ut. Hon började på informationsavdelningen, gick vidare med att arbeta med produktioner för främst radio, till att vara pressombudsman under 80-talet.

– Journalisthögskolan startade på 70-talet och det var först då som jag verkligen utbildade mig och fick en formell behörighet, berättar Bibbi. Fast det mesta kunde jag redan, lägger hon till med glimten i ögat.

Bibbi berättar att hon alltid varit mycket målmedveten med sin yrkeskarriär. Den mediala världen var mansdominerad.

– Men förvånansvärt sällan mötte jag personer med nedvärderande åsikter om mitt yrkesval kombinerat med att vara kvinna. Det fanns undantag, men de flesta visade mig respekt och jag fick ofta fria händer att genomföra mitt arbete. Jag har alltid gillat att jobba med killar, säger Bibbi och ler plirigt.

När väcktes ditt engagemang för kvinnor och fred?

– Det var under 70-talet. Det fanns flera förebilder som var tongivande. Där fanns Alva Myrdal, som bland annat drev frågan mot kärnvapen och fler förskolor, eller ”barnkrubbor” som man sa då, så att kvinnor skulle kunna yrkesarbeta. Andra viktiga förebilder var Fredrika Bremer, Ellen Key, Elin Wägner, Barbro Alving och Inga Thorsson för att nämna några. Kärnvapenfrågan var en viktig fråga och kvinnorörelsen växte sig stark.

[img_assist|nid=1341|title=BIbbi demonstrerar för kvinnor och fred|desc=|link=none|align=right|width=176|height=196]

Jag deltog i demonstrationer och engagerade mig. Vi var ett gäng journalister, konstnärer och kulturarbetare som träffades och diskuterade mycket kring kvinnoorganisationernas uppbyggnad, som vi tyckte var alldeles för formell och byråkratisk. Resultatet blev att vi 1978 startade en ny, obyråkratisk organisation – ”Kvinnokamp för fred”, som senare bytte namn till ”Kvinnor för fred”. Oj, vad roligt vi hade! Vi var busiga och otroligt engagerade. Demonstrationer och marscher kom att dominera våra aktiviteter under 70- och 80 talet.

Vilka är dina starkaste minnen?

– Det är fredsmarscherna. Särskilt minns jag den mellan Köpenhamn och Paris. Det var ett nordiskt samarbete. Vi startade i Köpenhamn med ett 25-tal kvinnor i juni 1981 den långa marschen genom Västeuropa och väl framme i Paris i augusti var vi flera hundra som slöt upp bakom budskapet om ett kärnvapenfritt Europa. Marschen fick stor uppmärksamhet, från både allmänhet, press och politiker. Jag har deltagit i många marscher i Sovjet, USA och Kina och i flera europeiska länder. Det har varit en fantastisk upplevelse, som också gett mig vänner för livet.

Hur har kvinno- och fredsorganisationerna förändrats över tid?

– Tyvärr upplever jag att engagemanget är sämre idag. Det är svårt att värva nya medlemmar och att få människor att engagera sig. KFF har haft flera tusen medlemmar till att idag ha runt 450-500 medlemmar.  Det är viktigt att organisationer samarbetar för att göra vår röst starkare. KFF ingår därför som en av flera organisationer under paraplyorganisationen Operation 1325, som fokuserar på FN:s säkerhetsråds resolution 1325. Jag har suttit med i styrelsen sedan starten. KFF samarbetar också med flera andra kvinnoorganisationer, både nationellt och internationellt.

– Jag kan också känna en oro för att kvinnors ställning tar ett steg bakåt. Vilken kvinnosyn förmedlas idag och hur fostrar vi våra flickor till starka och jämställda individer? Vi behöver nå ut till allmänheten och skapa mer folkopinion.

Julen står för dörren. När vi avslutar vår intervju visar Bibbi högen av julklappar som ska slås in. Det blir en del. Familjen har vuxit och inkluderar idag hennes tre barn med familjer; sju barnbarn och tre barnbarnsbarn. När jag lämnar Bibbi känner jag mig både imponerad och inspirerad. Tack Bibbi!

Birgitta Jönsson
Praktikant, Operation 1325